ur prologen

Det kommer en dag när alla återvänder. Varför den dagen kommer vet ingen, vet bara när den är där. Jag står i gruset vid den soldränkta grunden, stum inför nässlorna, rallarrosen som tränger upp mellan stenarna och skogen som är på väg att ta över. Mitt barndomshem. I denna trakt med alla röda hus hade ett varit gult och påmint om sina ägares utanförskap. Främlingshuset. Men nu är det borta.

Bara jag och de mörka granarna vet. För vi trampar minnet i hälarna och slår oss ner i det brunna. Elden var till för att gömma det som utspelat sig i huset. Generation efter generation. Vrede vänd mot sig själv. Men den stora elden tog det mesta, också fasan, men lämnade grunden och delar av stommen. Bautastenen står där också. En hukande bumling på det som varit gräs. Den fordom välskötta mattan är nu en rishög där kardborrar trängs med snärjmåra. Stenen, min barndoms skyddsande, är krympt och har förlorat uppdraget. Men under den gråvita lavan finns fortfarande det som bara jag kan tyda, för varje kväll bad jag den hålla det farliga borta.
..........

ur första delen: Röster. Levande och döda

Blodet och ängeln

Lisa har en blå klänning med vita prickar och runt midjan sitter sidenbandet. Hon ska fylla åtta i sommar. Hennes fötter är på väg, någon går vid sidan om och säger vart de ska. De stela skorna gör stegen korta. Jag ser flickan närma sig ett stup. Hon vet inget. Ingen vet, för det som ska ske är oplanerat och avsikten har överlämnat sig åt slumpen.

Flickan tar av från grusvägen. Hon vill inte, men måste. Fötterna bestämmer. Men en sten gör att hon sätter sig. Stenen är liten och rund och ligger i tån. Hon skakar ut den. Den faller till marken. Solen lyser och några fåglar flyger upp från trädet bredvid. En som är olik de andra kraxar till.

Då och då tar fötterna ett steg ut och hamnar i vägrenen. Där växer blommorna som glöder i solljuset. Snart är det sommar och barnet längtar att dagarna ska gå fort. I morgon är det bara fem kvar och hennes första skolår är över. Då slipper hon bokstäverna som trillar och vänder sig. Nu stannar fötterna. De vägrar gå, fast hon är sträng och säger att de lovat att inte göra som igår eller förrgår.

Men vad bryr sig fötter om löften?
..........